Vet ni, det stör mig faktiskt inte alls att jag efter en fyra veckors törn på Loke, bara kommer vara hemma i 3 dagar och sen inte återvända för ens i andra halvan av november.
Dels för att mitt nya jobb kommer vara någoting som jag vill, älskar och är bra på att göra. Samtidigt som det ger mig chansen att bli riktigt jävla awesome på att laga mat.

Dels för att jag inte gillar höst. Visst, det finns vackra höstdagar då löven lyser i solens sken och det går att gå utomhus i en hyfsat behaglig värme men för det mesta är det bara regn och angst.

Så varför då inte skippa alla de där ångestmånaderna i Sverige och istället åka segelbåt, laga mat och se övriga världen lite. När jag sitter och tittar på listan över rutten som T/S Gunilla kommer göra detta året fram till nästa sommar så känner jag att jag skulle kunna stanna ända till i vår någon gång (fast det kan jag inte för jag lovade mamma att vara hemma till jul och jag och syrran ska till Irland över nyår).

Dessutom så kan jag utgå från det Carro har berättat om livet ombord och jobbet och det gör ju mig inte mindre sugen på att påbörja denna resa.

Nästa lördag bär det ta mig fan av. Men först ska jag göra klart här och försöka suga in allt jag kan av min underbara besättning som jag har här. För jag kan inte sticka under någon stol att jag kommer sakna många av de människor jag har lärt känna här på Loke Viking, hur jävligt vi än må ha haft det.

Jag undrar hur det kommer gå när jag byter från det här:

 

Till det här:


Bra hoppas jag...

Här om dagen så stormade en f.d. matros från andra gänget in i byssan. Han gjorde sin sista resa förra resan och jag sa då lite retfullt till honom "Så du kunde minsan inte hålla dig undan längre?"

"DE DU JÄNTONGE SKA JAG TALA OM FÖR DIG ATT...blablabla...NORSKNORSKNORSK!!"

Jag det var typ det jag uppfattade, men sen sa han typ såhär:
"FRIDA DU HAR SKRIVIT PÅ FACEBOOK ATT DU INTE FÅR NÅGON PICK" (jag skriver med stora bokstäver så att ni kan föreställa er ljudnivån på ett ungifär.)

Jag började tänka efter. För inte fan tror jag att jag har skrivit något sådant på Facebook, men möjligtvis här på bloggen. Fast antagligen inte på det sättet.

Jag har mina misstankar om att det var detta inlägget som han refererade till.

Detta inlägg handlar om mig, mig och mitt dåliga humör som jag umgicks med de två sista veckorna av min ledighet. Det handlar om mig och hur trött jag var (är) på att bli tagen för given, då jag inte tycker att jag är värd det.

Det fick mig att tänka lite, kanske borde jag lägga ner min klagovägg. Kanske kan det jag skriver ge mig negativa konsekvenser.

Svaret jag kom fram till är NEJ! Jag startade den här bloggen för två år sedan för att jag behövde ha någonstans att ventilera mina åsikter, känslor och upplevelser med andra men framför allt med mig själv. Det som skrivs här måste få skrivas här.

Det är klart att det kan tolkas i olika vridas till något helt annat än vad jag menade från början och om det oroar människor så finns där ett fint kommentarsfält att skriva i. Man till exempel, om man är intresserad av att veta fråga

"Frida, stämmer det att du inte får någon kuk?"
 

Då hade jag svarat:

"Ja det stämmer, men det är delvis självförvållat då jag har höjt ribban på min egen "liggnivå" sedan en tid tillbaka och inte nöjer mig med en kuk som sitter på vilken kukhållare som helst utan vill att det ska spela in lite mer saker som t.ex. attraktion, konversationsutbyte, intellekt, ömhet och andra sådana där bra att ha saker som jag värdesätter på en man. Så det är ingenting att oroa sig för, jag lever gott i mitt temporära celibat. 

Så nu kära vänner och kollegor så vet ni det och behöver inte oroa er för mig eller känna er tvugna att ställa upp eller liknande, jag mår fint.

Kram

Här om dagen hade jag en, vad jag själv tyckte var en underhållande konversation med lille asiaten. Denna vill jag gärna dela med mig av och hoppas att ni tar lärdom av detta. Tyvärr så måste jag beklaga den tafatta stavningen från min sida men jag vart så exalterad av ämnet att jag glömde titta på vad jag skrev.

Det första intrycket var en rejäl ögonbrynshöjare. What the fuck?? En barnbok om bantning??

Fördomarna och de negativa omdömena flockades i mitt huvud.

Hur kan man låta barn tro att bara för att man är smal så blir man lycklig? 

Hur kan man bara ha mage att tvinga på barn ett vikttänk redan vid fyra års ålder? 

Hur kan man skriva en bok om en detta? 

Ja, det var så jag tänkte, och så alla andra tänkte också. Men man kan inte bara gå omkring och tänka utan man måste ta reda på lite fakta innan man har bestämt sig för att man har tänkt klart.

Nej, jag tycker då inte att kids ska i tidig ålder printas in med budskapet: Äter du fel så blir du fet och blir du fet så blir du olycklig och mobbad och så får du inga jobb och ingen kommer att älska dig och du kommer leva ett ensamt och miserabelt liv tills du dör.

Nej, jag tycker inte att barn ska behöva tänka på att varje gång de äter godis och chips och kakor och annat mumsigt, så bör de snarast svida om till joggingskorna och dra änna vänna runt huset för att inte lägga på sig några extra kilon.

Dock så borde barn bli medvetna om att allting som de stoppar i kroppen inte är bra i en överkonsumtion och bör icke förtäras för ofta.

Detta är, enligt min egen åsikt, något som föräldrar och andra vuxna i närheten ska upplysa om. Och med upplysa så menar inte jag ovanstående mässa (alltså inte du blir ful och fet och ingen vill ha dig) utan en mer: Det är inte bra för din unga kropp att sätta i sig godis 7 dagar i veckan (och Cola är ett Djävulens påfund och duger endast som groggvirke).

Hur ska man då få fram detta till kids som varken begriper eller bryr sig om sin unga kropp? Jag vet faktiskt inte. Jag har många års erfarenhet av småbarn (lillebror och 7 småkusiner) så jag har blivit varse om att det man säger till ungar uppfattas inte som värdefulla upplysningar om livet utan mer som tjat och gnäll.

Det som enklast når fram till ungar nu för tiden är media, media, media. Så kanske är detta ett försök från Paul Kramer att nå fram till ungar och få dem att förstå vikten (höhö) i att ta hand om sig själv och sin kropp. Antagligen så det det.

Jag tycker också att det verkar som att boken är skriven som en "you go girl" uppmaning till unga flickor som inte är nöjda med sig själva och/eller sin tillvaro. Typ som ett "kämpar du så kommer du uppnå dina mål"

Tanken är ju fin och bra i grunden men kan en sådan uppmaning bli för mycket för ett osäkert barn och då istället slå över till det negativa?

Nej jag är inte okej med en bantingsbok för barn, om nu detta är det.
Men jag tänker varken höja eller sänka den här boken innan jag själv har tittat i den, om jag gör det någon gång. Man skola icke döma boken efter pärmen.

I denna moraliska fråga och faktumet att världen är fetare idag än vad den har vart innan så står jag kluven. För visst var det mysigare på den tiden då alla sagor var fluffiga och glittriga och man slapp ta parti? Vart fan är Mussa Mus när jag behöver henne?

Kvinnonamnet Frida är ett fornnordiskt namn som är bildat av ordet fridh som betyder 'skön, älskad'. 

-Wikipedia.org 

Jag är alltså döpt till älskad. Kan detta vara den där grundstenen som jag har letat efter? Om man är döpt till älskad så är det inte mycket annat än det som man begär av livet. Please someone just lööööve me!!!

Ja om det ändå vore så lätt. Men det funkar ju inte riktigt så, det kemiska måste stämma, eller ödet och timeingen måste vara rätt, eller den rätte måste dyka upp på en vit frustande enhörningshingst och rädda prinsessan från den onda draken och sedan knulla henne älskvärt på den himmelska sängen med mjuka ulliga kuddar och rosa siden lakan. Ja vad man än har för love-religion så är det inte bara att bara bli älskad.

Detta kan vara den övervägande anledningen till att det är så många av oss ensamma stackars satar som inte vill någonting hellre än att bara bli älskad.

Så finns de dom som dövar sin ensamhet med att bli älskad av många men aldrig älska tillbaka. Det där kommer ju såklart förr eller senare att komma tillbaka och bita dem i arslet. Nej, jag tycker inte om att stå med pekpinne och berätta hur människor ska leva sina liv för vem är jag att tala. Men när man agerar i situationer på ett sätt som gör att en annan individ känner sig kränkt, sårad och mindervärdig, ja då kan jag faktiskt inte låta bli att döma.

Som Anna sa:

Frida, nu har du två alternativ. Antingen stannar du tills han tröttnar och tar smällen och den eventuella förnedringen i att ha blivit dumpad då. Eller så gör du själv slut på det nu och går ur detta med hedern i behåll. 

Jag valde alternativ två. Det var nämligen inte värt att gå igenom ettan, jag har testat den förr, den är inge kul. Dock så kan jag ju berätta att jag må ha kvar min osårade heder men jag råkade trasa sönder både självkänslan och min pride in the dramatic walkout. Inte för att de inte går att sy ihop igen, jag har redan tagit fram nål och tråd, jag har bara inte orkat sy än. För detta var faktiskt droppen.

Det är inte mannen i sig som jag sörjer över, det är bara en man och det finns fler sådana, det är den alltid återkommande situationen som gör att jag nu har en down.

Hej jag heter Frida. Frida beyder älskad. Det har jag rätt till att bli. Och på vägen dit har jag rätt till att inte bli trampad på. För jag heter faktiskt Frida.

Ni vet, en sådan där dag då saker och ting helt enkelt bara suger...

När jag vaknade i lördags och slog på radion så hade jag inte den blekaste aning om vad som hänt på fredagseftermiddagen i Oslo och på Utöya. När det började pratas om skottlossning och bombning i Norge så höjde jag volymen. Över 80 personer döda, flest på ungdomslägret på Utöya. Jag kännde mig väldigt illa till mods. Jag lyssnade på Krister som hela morgonen handlade om vad som hänt i Norge. Många ringde in och delade sina tankar och farhågor. De ringde för att få ventilera och sörja med Norge.

En kvinna som skrev in ville veta vad hon skulle svara då hennes söner kom med frågan: Kan det hända här?

För just den frågan har vi nog alla ställt oss de senaste dagarna. Innan fredagen den 22:e Juli har sadistiska galningar bara funnits i länder långt långt bort. Länder som inte lägger vikt i demokrati och människors lika värde. Där folket straffas när de försöker höja sin röst. Länder som för medparten av oss i Skandinavien inte finns på riktigt. Eller, vi vet att de finns, men de är så långt från vår verklighet att den är svår att sätta sig in i. Tills nu då, när ett land med likvärdiga värderingar som vårat eget, som dessutom sitter fast i oss som en siamesisk tvilling, har drabbats av något så fruktansvärt som en ond människa.

Att folk i min omgivning ifrågasätter varför man helt plötsligt börjat bry sig om Norge är för mig helt obegripligt. Att en skottlossning som dödade över 80 ungdomar är precis lika fruktansvärt som alla andra skottlossningar som sker i världen varje dag, fine det köper jag. Men att man inte kan se varför det berör Sverige och dess folk mer än en skottlossning i Colombia, det tänker jag inte betala för.

Det handlar ju inte om att det är hemskare om det sker i Norge än i Colombia. Det handlar om att det är lättare att relatera till, att det är så nära oss och att den Skandinaviska tryggheten vi så naivt har trott på innan nu ligger som en krossad porslinsvas på vår Nordiska mark. Det handlar inte om att det var en massa ariska barn som blev mördade, utan att det var barn som intresserade sig i politiska frågor som blev mördade för att de gjorde det. Norge är en demokrati, precis som vi, och precis som vi trodde de att i en demokrati gör man sin röst hörd med ord och inte med automatvapen och bomber.

Det var en av mina facebookvänner som var riktigt förbannad för att folk satte norska flaggan på sina profilbilder. "Fuck off Norge, Jag skänker mina tankar till mig själv" skrev hon på sin status. För henne var det helt obegripligt varför man inte skänker tankarna till de svältande barnen i Afrika istället.

Jag skänker både tankar och pengar till de svältande barnen i Afrika. Så då måste det ju nu vara okej för mig att skänka några tankar och ord till Norge, eller?

Är det verkligen så svårt att förstå varför man sympatiserar med sitt grannfolk vid sådana här fruktansvärda och, tack och lov, ovanliga kriser?

Då var vi här igen. Dagen vi aldrig trodde skulle komma kom ännu en gång. Jag har precis städat klart min hytt. Byssan gjorde vi klart igår. Jag klättrade runt i fläkten och skurade för livet för att få bort allt fett. När hela min tröja var helt soaked av olika vätskor så som fett, rengöringsmedel och fett så tog jag beslutet och slängde av mig den och fortsatte processen i BH. Det är märkligt att reaktionen på de som annars brukar vara störst i käften är en generad tystnad. Det måste vara en smärre chock för dem. Lustigt.

Så nu sitter jag här och lyssnar på när boysen dammsugar och dammar och torkar i sina hytter. Imorgon sitter jag hemma i min lägenhet. Ensam, på både gott och ont.

Det är något konstigt med den här riggen. Den abra följer efter oss hela tiden. Äckel...

Eller nä så är det inte. Vi bogserar den ner till Stavanger. Det tar piss lång tid och alla går vakt och är osociala. Eller i alla fall mindre sociala.

Idag drog jag verkligen på till middagen. Det blev smördegsinbakad oxfilé med rotfruktsklyftor och vitlöksbröd. När jag ändå var igång så gjorde jag en hallon pannacotta till efterrätt.

Jag hade sådan jävulsk magont efter rasten så jag kunde knappt stå, då är det lite svårt att laga mat. Men med lite gnäll för styrman och hot om att det kan vara mensvärk, så fick jag minsan lite värktabletter att knapra på och så blev det bättre.

Nu hoppas jag i alla fall på sol snart. Jag vill verkligen inte komma hem helt transperent som jag nu är.

-Det finns så många vackra kvinnor i Norge *konst paus* men dom är inte här

/Man från Hammerfest om kvinnorna i Hammerfest.

:D

04:45

Klockan ringer. Första tanken: Jag vill dö. Lämnar halvsovande kojen och släpar mig in på toaletten. Kissar, petar lite i näsan. Upptäcker att jag är vaken. Sköljer ansiktet med varmt vatten, svindyr Clinique tvål och avslutar med kallt vatten. Klär mig, kollar facebooken. Går ner.

05:00

Tar fram degen ur kylen hälsar den välkommen till en ny dag. Sätter på morgonmusiken ganska så högt. Sjunger med lite medan jag slänger matrester, diskar och skivar upp nytt kallskuret.

05:30

Pia kommer. Jag sänker musiken lite.

Jag bakar ut mina brön.

06:00

Morgonkaffe

06:15

Börjar med frulle, vad det nu kan bli. Idag vart det svamptoast. Gröt finns det varje dag. Idag vart det manna grynsgröt.

07:30

Gossarna kommer ner och äter

Tack för maten

Tack så mycket

Tack för mat

Tack för jobben

07:45

Kanske en morgonrök om jag orkar bry mig, eller är sugen.

08:00

Fika bröd+ att jag tvingar i mig lite frulle

Äter med slev och Chris.

Kommer han inte i tid så ringer jag. Alla måste komma i tid.

08:30

Städa

Baka klart fikat

Göra sallad (det tar sket lång tid)

10:00

Fika.

Chiefen kommer alltid först. Han ser till så att ingen tar kakor för att alla ska banta till beachen när vi kommer hem. Jag ser till att alla tar kakor.

10:15

Laga mat laga mat laga mat mat mat

11:30

Luchen börjar

Diska diska

Förbereda för middag om det behövs

12:00

sätta sig med de andra och snacka lite skit

12:15

Diska mera

Städa

Ta in maten

ca 13:00

Rast

14:30

gå ner i byssan igen och göra saker som kan behövas göra typ beställningar eller efterrätt eller vad man nu känner för

15:00

Fika

Chiefen kommer först och 

ser till så att ingen tar kakor för att alla ska banta till beachen när vi kommer hem. Jag ser till att alla tar kakor.

15:15

Laga mat laga mat laga mat mat mat

17:30

MAAT!!
Gossarna äter men god apptit och jag står i bakgrunden och ser hur de växer som en stolt mor

18:30

Middag slut

Städa byssan

Fett tråkigt

Ca 20:00

Jobb slut

20:00-04:45

Gym, film, mys, godis, kuddar, dator, borsta tänder, koj.

Detta är typ det jag gör varje dag. Så nu vet ni det. Jobbigt? Ja. Roligt? Ja.

Jag blev dödligt sugen på B&J och som av en händelse så råkar jag ha en halv förpackninga kvar i frysen. Lovley! Pre Menstruation är inte att leka med, men man kan alltid döva den med lite mustig choklad glass. Då håller den käften ett tag i alla fall

Jag måste köpa mig en pissdyr kamera. Jag måste det för då kanske jag tycker att det är värt att ta bilder. Jag måste tycka att det är värt att ta bilder för annars tar jag inga. Resultatet av detta är alltså att jag kommer hem från Dublin utan en endaste bild. Japp, det är sant.

Detta beror ju också på att jag hade så mycket annat att göra så jag hade liksom inte lust att ta fram någon kamera. Innan jag åkte på mitt alldeles egna lilla äventyr till landet som jag i åratal har velat besöka så fick jag ofta frågan: Vad ska du göra ensam i Dublin????

Svar: Dansa på bord, träffa söta pojkar, dricka guinness och lyssna på underbar musik.

Jag gjorde allt detta förutom att dansa på bord. Resten kan jag med stolthet bocka av från min "what to do in Ireland-lista".

När jag anlände på Lördagen var jag så nervös att jag nästan var beredd att ta planet tillbaka.

Herregud, vad har jag gjort, tänkte jag. Jag är för fan helt ensam i en stad jag aldrig kännt i ett land jag aldrig varit i.

Men de där tankarna byttes snart ut emot en iver. En iver att se, promenera, känna, lyssna på och dofta Dublin. När jag kom fram till mitt B&B och hittat upp till mitt rum (efter att få fina komplimanger från han bakom receptionen för mina gröna ögon. Already love Ireland ;)) så ringde jag Rob, den enda kontakt jag hade i Dublin. Jag har aldrig träffat honom. Han lovade att komma och hämta mig om ca 30 min. Jag la mig ner på golvet i mitt lilla rum och dog lite, dels av nervositet och dels av rösten som hade talat till mig i andra änden.

Jag satte mig uteanför mitt B&B och rökte en cigg. Sen kom han. Vi gick till en pub, väldigt irish var den och skulle ta en Guinness. Vi drack fyra innan vi drog till stadsfestivalen som av en händelse ägde rum just denna dag. Dublin luktade rakvatten, svett, stad och lycka.

På söndagen promenerade jag runt i stan. Jag har nämligen en sådan föreställning om att vill man lära känna en stad så går man i den. En liten man med stor guinness-mage började prata med mig. Han visade mig en vacker park med en fontän som The Queen of England hade vandrat i bara några veckor tidigare.

Sen gick jag vidare hemåt och åt lite fish and chips på krogen mitt emot mig.

På kvällen gick jag ensam till en pub nära mig som heter The Celt. Very turisyish men ändå trevlig. Bartendern där var typ 70 bast eller nått. Mycket trevlig man som försvarade mig då en man brevid mig tyckte jag inte väntade tillräckligt länge med att sippa på min Guinness. "You're suppose to wait til it's black!", sa han. Då sa bartendern att han minnas inte heller brukar vänta på sånt trams. Har man en Guinness så dricker man av den, på EN GÅNG. Jag skrattade då.

Sen kom Rob och vi gick till en pub som var mycket lik Bara vi Bar i Stockholm. De hade någon form av sing and song-whriting kväll med öppen scen.

På måndagen fick jag klara mig själv och det gjorde jag med bravou måste jag själv säga.

Jag gick till the Celt, för där hade jag varit förut och jag behövde börja på känd mark. När jag entrar puben hör jag de mest ljuvliga toner och jag var bara tvungen att lokalicera källan. Där, i ett hörn vid ett bord, sitter ett gäng pojkar. Fyra av dem har intrument: bouzouki, fiol, irländsk säckpipa och ack gura. Jag stog som paralyserad. Det var ju exakt detta jag hade väntat på.

Jag började samtala med de äldre som stog vid bardisken. De såg hur jag med beundran stirrade på de unga musikerpojkarna och vi inledde ett samtal. Två damer var där. De var säkert 70 år och från amerika. De tyckte att jag var så modig som åkte helt ensam och jag tyckte de var så coola för att de var så gamla och gick på krogen. Efter ett tag gick killarna ut bakom baren och rökte. Jag såg då min chans (jag hade nämligen inte kunna närma mig bytet då två australienska lejoninnor suttit vid bordet och hindrat mig med blicken som bara kan läsas av en annan kvinna. Den betyder "Back off!")

Jag satte mig då lite snett bakom där pojkarna stog tände en cigarett och väntade på att min skandinaviska magi skulle göra underverk. Efter en kort stund kom bouzouki killen fram till mig. Han presenterade sig som Adam och berättade att de var ett band. De hade precis kommit med färjan från England. De hade varit i London över helgen och spelat nämligen och han var rätt trött så han skulle gå hem. Men han ville gärna ha mitt nummer så att vi kanske kunde gå ut imorgon och lyssna på lite riktig irländsk musik på en riktig irländsk pub. Tack gärna, sa jag.

Lite tråkigt tyckte jag i och för sig att det var för jag antog att alla skulle gå hem efter detta, då de verkade haft en tuff helg. Bartendern kom ut sen och tog sig en kaffe och en rök. Jag satt kvar och snackade med honom och vi gadde ihop oss mot alla de äldre män som så gärna ville retas med den svenska ensamma tösen. Mitt i våran ordfight med en aningen berusad 42-årig irländare med kärleksproblem så kom två av musikerkillarna ut igen. En ursöt säckpipe-spelare och en mörkögd irländsk fiddleplayer. De skrattade åt mig och mina ironiska ordsmällar som utbyttes i våran verbala kamp. Efter ett tag kom de fram och presenterade sig för mig och slog sig ner. Bara några minuter senare satt alla pojkarna runt mig på baksidan av baren och gitarren åkte fram. Så där sitter jag, i Dublin, med 7 söta pojkar och spelar musik och dricker Guinness. Jag har nog aldrig varit så fulländad i hela mitt liv. Då klockan slog 01:00 så kom bartendern ut och sa att han skulle stänga men vi fick mer än gärna sitta kvar och avsluta våran Guinness. Vi satt i mörkret och skrattade, pratade och spelade. Sen vart ajg bjuden på efterfest och jag tackade självklart ja eftersom att denna kvällen ville jag dra ut på så länge det bara gick. Vi gick genom hela staden och jag sjöng nationalsången på begäran efter att jag berättat att idag är Sveriges nationaldag. Vi stannade till på en indisk resturang och köpte fyra flaskor rödvin. Några killar köpte mat också. Det var en väldigt konstig kombi nämligen ris och pommes och jag skrattade åt dem. Hemma hos Joey åkte instrumenten fram igen. Där sitter jag i en irländsk ungkarlslya och lyssnar på irländsk folkmusik LIVE medans jag dricker billigt rödvin direkt ur flaskan. Allt eftersom så däckade en efter en av killarna. Först Lee i soffan sen Phillip på en stol (han trillade sedan ner på golvet så vi fick kliva över honom när vi skulle på toa) sen Maitiu medans han spelade flöjt. Så tillslut var det bara jag och tvp killar kvar. Joey som bodde där tyckte i alla fall att kl 06:00 på morgonen var en bra tid att avsluta en efterfest på en måndagsnatt. Ja man vill ju inte reta upp grannarna, sa han.

På tisdagen fick jag middag hos Rob och vi delade en flaska vin och pratade om viktiga och oviktiga saker. Vi spelade lite musik och tittade på en väldigt dålig såpa som tydligen inte alls var dålig enlig Rob.

Adam messade mig på kvällen och sa att han gjärna nog mig med till Cobblestone. Baren han hade talat om dagen innan. Så vi åkte dit på kvällen vid 22. Musiken var underbar. Tänk en pub där det sitter typ fem fioler, en irländsk säckpipa, gitarrer, bouzuoki och flöjt och bara kör irländsk folkmusik. Wonderful!!

Vi satt och snackade om saker vi ville göra i livet och saker vi göra. Politik, isberg, båtar, musik ja allt. Sen var jag trött och åkte hem.

Sista kvällen gick jag än en gång till Celt. Där träffade jag en norsk far med sin son. De förljde med mig till Celt och trots att ingen av mina nyfunna kärlekar var där så hade jag en väldigt trevlig kväll med norskarna. Sen var det dags att sova för att nästa dag åka hem till Stockholm igen.

Jag är förälskad i Dublin och nästa gång jag åker ska syrran med och förhoppningsvis får vi med vackra Sanna också. Då ska vi gå på Cobblestone, dricka Guinness, träffa söta pojkar, åka till Cork och vem vet kanske även danska på bord.

Hur ska jag, som ensam flicka, kunna hitta en karl som kan ge mig ett utbyte av ömhet, tankar, diskussioner och kroppsvätskor utan att behöva känna att jag måste binda upp mig, när alla män som jag inlett något liknande med helt plötsligt och utan förvarning ger mig kalla handen?

Detta var huvudämnet i mitt hem i några dagar. Vi diskuterade fram och tillbaka. Våra historier liknade varandra men svaren var identiska: Nothing. Vi kom inte fram till ett en endaste klarhet. Bara en massa immiga teorier. 

-Kanske är det så att våra män är rädda att vi vill binda dem vid oss?

-Kanske har de haft en jobbig uppväxt och dålig kontakt med sin pappa och detta resulterade i bristande kommunikationskunskaper?

-Kanske är de så svåra att de, med sin bristande kommunikationsförmåga, inte förstår att de gör oss förbannade och konfunderade?

-Kanske har de läst "The Game"

Resultatet är i vilket fall alltid det samma. Tystnad.

Jag är i dessa dagar väldigt noga med att berätta när jag inte är intresserad av någon. Man slipper oklarheter då. Även fast man kanske tycker att man är tydlig med sin "rinna ut i sanden" metod så är det inte säkert att den andra parten förstår eller vill inse att den har blivit nobbad. Det är inte kul att få höra att en person inte är intresserad av en men det är bättre att veta än att undra i flera månader.

Det är inte bara det som gör mig något så fruktansvärt irriterad på den här sortens behandling. Det är framför allt respektlöst att inte kunna unna en människa lite fakta.

Jag har sagt det förr och jag kommer säga det många gånger: Jag älskar män!

Jag är inte den som är den. Jag spelar aldrig spel. Jag visar alltid tydligt att jag vill ha någon. Raka puckar, inga krusiduller, inga låtsas leka ja you name it. Jag sitter inte hemma och väntar på att få ett sms, som jag sen väntar några minuter med att svara på för att inte "verka för lätt".

Detta kanske framställer mig som ett lovligt byte. En enkel erövring. En slampa om ni så vill.

Men då ska man också komma ihåg att ju längre ni spelar, ju längre tystnaden blir, när ni sen börjar prata igen, så är jag inte intresserad. För under den förföriska sjökvinnan så är det faktiskt en dam. En dam som kräver att respekt. Missar man det så missar man damen, vare sig man ville det eller inte.