Vi åkte ut i stormvädret. Fast det hade lugnat sig lite från igår. But still, det guppar och kränger som fasen och ävenfast P sa att det skulle bli hissande så tycker jag att det är mer ett slängande.

Vi får se om det blir så mycket sömn inatt. Nu ska jag sjösäkra min lilla hytt.

Idag gick jag och överstyrman och P på promenix i Hammerfest. Det var nämligen rea på jakt & fiske-affären (notera det fucking bindestrecket) och med det menas norska priser goes svenska priser, typ.

Jag fann mig i alla fall ett par riktigt gosiga tofflor för 159 NOK.

Sen gick vi vidare till Statoil för att inhandla diverse konfekt och läskedryck. På vägen dit såg vi en liten strand och mitt emot så låg ett solarium.

- Kolla, vi kan jobba på brännan tills vi kommer hem, sa jag.

Ett trevligt practical joke skulle vara att ta en bild på den igensnöade lilla sandplätt som liknade en strand när man ligger och solar och sen komma hem brun. Så kan man säga att det inte var så kallt, det bara såg kallt ut och solen tog ju bra. Sen när alla har åkt till Hammerfest för att sol- och badsemestra så har man satt upp en skylt på stranden som det står typ "HA HA" eller "April april din dumma sill"

Fast så skulle ju aldrig jag göra, för jag är snäll.

Vi hade middagen redan kl 17 idag för att vi skulle förhala och lägga oss till ankars en kort stund för att en annan båt skulle in. Dock så sket det sig med det. Det blev framflyttat i sista stund så nu ska det inte ske för än kl 22!!!!

VET DE INTE OM ATT VI SKA SE PÅ FILM?! skrek jag.

De fanns visst ingen hänsyn till det.

Prinsessan heter Estelle, hon kommer få mycket skäll
Det får alla i kungens hus, som någon gång tar sig ett rus.
Eller bekantar sig med droger, fast bara om dom vågar.
För Aftonbladet får alltid fram sanningen, sen gör dom om den.
Så att den ska passa i deras blaska, och svenska folket ska få snaska.
Snaska på lilla sessan Estelle. Stackarn', hon kommer få mycket skäll.

Om hon inte håller sig snäll och aldrig blir rebell.

Jag och repen pratade tuttkonton och bröstoperationer efter middagen medan jag väntade på två försenade nykomlingar som segade i sig sin middag. Tanken slog mig att de kanske inte vill höra denna konversationen i sin matro. Sen sket jag i den tanken, jag ville prata om tuttkonton.

Idag, när jag stog och petade ut blodigt snor ur näsan med en bit papper, så tänkte jag av någon outgrundlig anledning på när jag provjobbade på en resturang i januari i år.

Jag hade fått det här provjobbet och hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Jag var skitnervös, för visst ser jag mig som kock, sjökock. Det är en helt annan sak att laga mat till folk på resturang.

Jag var ju dock bara i kallköket och även fast det var en ny upplevelse så tyckte jag inte det var kul. De tyckte nog att jag inte var så bra heller för de hörde aldrig av sig efter det. Skönt det.

I alla fall, det som jag tänkte på denna morgonen var inte själva jobbet som jag provade på utan på en mening som kökschefen sa som störde mig som en nål i ögat. Rätt mycket alltså.

Där stog jag och skar citroner för fulla muggar och hörde hur kocken pratade med eftermiddagskocken som precis kommit in.

"Tjejer ska ha lite kurvor", sa han

"Tjejer ska ha vad", frågade jag

"Kurvor", svarade han med ett leende.

Jag sa ingenting mer, jag fortsatte med mina citroner. Jag var för nervös och koncentrerad på att laga, eller aa skära mat, så jag hade inte tid att säga:

Vad ger dig rätten att bestämma vad tjejer SKA ha? 

Jag har hört dessa påstående innan, både från tjejer, killar och, ack och ve, från mig själv. Men det var många år sedan nu och eftersom att jag strävar efter att hela tiden förbättra mig som individ så bestämde jag mig för ganska länge sedan att inte bestämma mig för vad andra människor SKA ha och inte ha.

Tror inte heller att de där kurvorna som han pratade varmt om är något annat än en fine butt and a C-cup. De sitter nog inte på en storbystad L-tjej på 160 cm.

Det som naggar är inte att han tyckte att tjejer ska ha kurvor utan att sättet han sa det på var som att det var obligatoriskt för alla män att tycka. Precis som när tjejer säger att killen SKA vara längre än tjejen.

Man kan ha personliga krav på sin partner, det säger jag ingenting om. Själv gillar jag smarta män. Brain is sexy. Och uppenbarligen så har jag en thieng för Trollhättebor men det är egentligen inget krav.

Det är det där med att gå ut och säga att tjejer och killar SKA vara på ett visst sätt, annars räknas det inte. Att inte ens lägga in det som ett personligt tyckande utan bara bestämma att såhär SKA DET VARA.

Det stog jag och tänkte på imorses medan jag petade blod ur näsan med en bit papper. Sen så spritade jag händerna, så att ingen tror något annat.

Jag satt och läste igenom mina blogginlägg som är ett par månader gamla. De är bra, jag är bra på att uttrycka mig. Även fast det oftast är uttryckt med stor sarkasm. Men va fan, det är ju det jag gillar och det är oftast lättare att se poängen om beskrivningen är målande.

Men, det jag också lägger märkte till är att jag slarvar som fasen med stavning. För det mesta är det "tangentslintningar" men ibland också riktigt fula stavfel.
Jag avskyr att se det. Det är som att det jag skriver tappar sin mening, charm och glans. Som att budskapet med texten mister sitt fokus. Det får fan bli skärpning med detta. Jag kan ju inte sitta här också skriva massa saker som ingen tycker är värt att lägga ner tid på att läsa för att det ser ut som att ett retardo har skrivit det.

Är det något som jag avskyr mer än att inte bli sedd alls så är det att bli sedd som osmart.

Det bara slog mig som en blixt. Jag har byggt upp någonting inom mig länge nu och det måste ut. Ut genom mina fingrar och in i datorn. In på bloggen. Denna bloggen. Bittersweettaste, jag har tyckt att du har varit en börda men egentligen var det jag som inte hade någonting att skriva. Jag har saknat dig!

År 2011 var ett riktigt jävla kick-ass år för mig. Det började dåligt med flyg från Thai. Första resan på Loke med sömnlösa nätter och ingen livsglädje över huvudtaget. En insikt om att jag måste vara ensam. Ett bryt med älsklingen och ett krossat hjärta. Känner mig fortfarande dum för det, men jag kunde inte leva i någon låtsaskärlek där molnen var mer bajsbruna än rosa. Du var fantastisk min vän, men jag var inte din i hjärtat.

Med mina nya pengar så köpte jag mig också en lägenhet på Stora Essingen.

En stor längtan efter ett äventyr styrde mig till Irland. Där mötte jag glada gossar som mer än gärna nog mig till sig och gjorde min kväll till ett stort lyckorus blandat med skummig Guinness och folkmusik. Diskussioner om kärlek, slampor och religion hann vi också med innan jag blev kysst av en brunögd snöfärgad fiolinist (jag vet att det inte heter så på akademiska men nu är ni hos mig. My house my rules)

En oturlig händelse förde med sig en tur som jag blott hade drömt om. Innan jag visste ordet av så seglade jag kocka, med alla de fantastiska kreativiteter som hör det till. Jag bestämde mig för att jag ville göra detta till mitt liv. Jag har fått nog av att moppa durkar och skura skott och skriva på toalettringarna att "den är för kort, du får stå närmare". Aldrig fucking mer skulle jag göra det när jag tog jobbet på T/S Gunilla och gick ner 17.000 i lön.

Var hemma i tre dagar mellan Loke och Gunilla. Hann se The Arks sistaste speling. Dog lite inombords för att det var så vackert. Tänker på konfettin än idag <3

Resan till Gunilla började. Jag gick vilse i Portsmouth men eftersom att jag talar engelska så kunde jag fråga mig fram. Caroline med en tjejliga, av de mest bedårande hondjur världens farvatten skådat, mötte mig vid gaten. Jag fick inte ens gå ombord för vi skulle se på stan.

Jag var rädd att jag skulle döda någon av barnen med alla deras allergier, men de lever nog allihop tror jag.

Sifen tyckte om mig. Han sa att jag var hans favoritkock, innan jag ens hade lagat någon mat. Måste bero på min bedårande stjärt. Jag tyckte han var snäll, för han tjuvrökte med mig under taket när det regnade. Det regnar mycket på Irland.

Barnen, som egentligen inte alls är barn utan nästa fullvuxna män och kvinnor, var helt fantastiska. Vi hittade på massa kul tillsammans, tillexempel att rensa upp i frysen och baka kakor.

I Cadiz var det varmt. Vi badade en del. Jag blev kär, eller typ i alla fall. Jag berättade det för Carro och det tog emot att säga det.

Vi bytte klass, till 1:or. De var yngre i sina sinnen det märkte man. Men det skulle nog bli folk av dem också. Det blev det. Sifen tog ut på middag i Gibraltar. Det var irländsk tjockismat, men det gjorde ingenting för han fick mig att skratta.

Carro åkte hem, vi dansade för hennes hemgång.

Sanna kom. Vi dansade inte så mycket då men det kom vi till senare.

I Mahon hittade vi en GT som inte var av denna värld. Sifen och jag skulle äta där också men det fanns ingenstans man kunde göra det på. Man fick bara dricka öl. Det var ju lite synd det för Sifen var hungrig.

På Korsika blev det bråk men jag löste det med lite ägg och bacon. Vi såg en tatuerarstudio som hette Pure Trash. Den dagen kände jag och Sanna stark samhörighet med den. Jag var ganska arg och hatade livet. Skrek lite till vågorna och sen gick jag hem.

I Barcelona åkte Sifen. Det var sorgligt tyckte jag och hoppades att han skulle komma ihåg min remoulade.

I Cartagena åt vi anka med apelsinsås. Det var det godaste på länge. Barnen hade äntligen blivit friska från en jobbig magsjuka och alla försökte njuta av den sista tiden på resan.

När vi kom till Malaga så träffade vi cirkustörer. De hade konstiga lyssaker som man kastar i luften. Det var en dansk, en ryss och en norsk ;).

Vi fick proviantproblem och jag fick feber. Kidsen fick sin avslutningsmiddag i alla fall och jag tyckte så mycket om dem.

Sen åkte jag hem med ett tungt hjärta. För jag hade på känn att kliver jag av nu så finns det ingen återvändo.

Nu sitter jag här, på exakt samma plats som förra året, fast på en nyare båt. Brage. Mässjänta. Bingen är klarröd och inte rostbrun. Annars samma.

Jag saknar Sifen, han kan göra mig glad. Undrar om han är glad? Jag hoppas det.

Jag tänker inte finna mig i att ha det sämre när jag vet att det finns något bättre.

Vet ni, det stör mig faktiskt inte alls att jag efter en fyra veckors törn på Loke, bara kommer vara hemma i 3 dagar och sen inte återvända för ens i andra halvan av november.
Dels för att mitt nya jobb kommer vara någoting som jag vill, älskar och är bra på att göra. Samtidigt som det ger mig chansen att bli riktigt jävla awesome på att laga mat.

Dels för att jag inte gillar höst. Visst, det finns vackra höstdagar då löven lyser i solens sken och det går att gå utomhus i en hyfsat behaglig värme men för det mesta är det bara regn och angst.

Så varför då inte skippa alla de där ångestmånaderna i Sverige och istället åka segelbåt, laga mat och se övriga världen lite. När jag sitter och tittar på listan över rutten som T/S Gunilla kommer göra detta året fram till nästa sommar så känner jag att jag skulle kunna stanna ända till i vår någon gång (fast det kan jag inte för jag lovade mamma att vara hemma till jul och jag och syrran ska till Irland över nyår).

Dessutom så kan jag utgå från det Carro har berättat om livet ombord och jobbet och det gör ju mig inte mindre sugen på att påbörja denna resa.

Nästa lördag bär det ta mig fan av. Men först ska jag göra klart här och försöka suga in allt jag kan av min underbara besättning som jag har här. För jag kan inte sticka under någon stol att jag kommer sakna många av de människor jag har lärt känna här på Loke Viking, hur jävligt vi än må ha haft det.

Jag undrar hur det kommer gå när jag byter från det här:

 

Till det här:


Bra hoppas jag...

Här om dagen så stormade en f.d. matros från andra gänget in i byssan. Han gjorde sin sista resa förra resan och jag sa då lite retfullt till honom "Så du kunde minsan inte hålla dig undan längre?"

"DE DU JÄNTONGE SKA JAG TALA OM FÖR DIG ATT...blablabla...NORSKNORSKNORSK!!"

Jag det var typ det jag uppfattade, men sen sa han typ såhär:
"FRIDA DU HAR SKRIVIT PÅ FACEBOOK ATT DU INTE FÅR NÅGON PICK" (jag skriver med stora bokstäver så att ni kan föreställa er ljudnivån på ett ungifär.)

Jag började tänka efter. För inte fan tror jag att jag har skrivit något sådant på Facebook, men möjligtvis här på bloggen. Fast antagligen inte på det sättet.

Jag har mina misstankar om att det var detta inlägget som han refererade till.

Detta inlägg handlar om mig, mig och mitt dåliga humör som jag umgicks med de två sista veckorna av min ledighet. Det handlar om mig och hur trött jag var (är) på att bli tagen för given, då jag inte tycker att jag är värd det.

Det fick mig att tänka lite, kanske borde jag lägga ner min klagovägg. Kanske kan det jag skriver ge mig negativa konsekvenser.

Svaret jag kom fram till är NEJ! Jag startade den här bloggen för två år sedan för att jag behövde ha någonstans att ventilera mina åsikter, känslor och upplevelser med andra men framför allt med mig själv. Det som skrivs här måste få skrivas här.

Det är klart att det kan tolkas i olika vridas till något helt annat än vad jag menade från början och om det oroar människor så finns där ett fint kommentarsfält att skriva i. Man till exempel, om man är intresserad av att veta fråga

"Frida, stämmer det att du inte får någon kuk?"
 

Då hade jag svarat:

"Ja det stämmer, men det är delvis självförvållat då jag har höjt ribban på min egen "liggnivå" sedan en tid tillbaka och inte nöjer mig med en kuk som sitter på vilken kukhållare som helst utan vill att det ska spela in lite mer saker som t.ex. attraktion, konversationsutbyte, intellekt, ömhet och andra sådana där bra att ha saker som jag värdesätter på en man. Så det är ingenting att oroa sig för, jag lever gott i mitt temporära celibat. 

Så nu kära vänner och kollegor så vet ni det och behöver inte oroa er för mig eller känna er tvugna att ställa upp eller liknande, jag mår fint.

Kram

Här om dagen hade jag en, vad jag själv tyckte var en underhållande konversation med lille asiaten. Denna vill jag gärna dela med mig av och hoppas att ni tar lärdom av detta. Tyvärr så måste jag beklaga den tafatta stavningen från min sida men jag vart så exalterad av ämnet att jag glömde titta på vad jag skrev.

Det första intrycket var en rejäl ögonbrynshöjare. What the fuck?? En barnbok om bantning??

Fördomarna och de negativa omdömena flockades i mitt huvud.

Hur kan man låta barn tro att bara för att man är smal så blir man lycklig? 

Hur kan man bara ha mage att tvinga på barn ett vikttänk redan vid fyra års ålder? 

Hur kan man skriva en bok om en detta? 

Ja, det var så jag tänkte, och så alla andra tänkte också. Men man kan inte bara gå omkring och tänka utan man måste ta reda på lite fakta innan man har bestämt sig för att man har tänkt klart.

Nej, jag tycker då inte att kids ska i tidig ålder printas in med budskapet: Äter du fel så blir du fet och blir du fet så blir du olycklig och mobbad och så får du inga jobb och ingen kommer att älska dig och du kommer leva ett ensamt och miserabelt liv tills du dör.

Nej, jag tycker inte att barn ska behöva tänka på att varje gång de äter godis och chips och kakor och annat mumsigt, så bör de snarast svida om till joggingskorna och dra änna vänna runt huset för att inte lägga på sig några extra kilon.

Dock så borde barn bli medvetna om att allting som de stoppar i kroppen inte är bra i en överkonsumtion och bör icke förtäras för ofta.

Detta är, enligt min egen åsikt, något som föräldrar och andra vuxna i närheten ska upplysa om. Och med upplysa så menar inte jag ovanstående mässa (alltså inte du blir ful och fet och ingen vill ha dig) utan en mer: Det är inte bra för din unga kropp att sätta i sig godis 7 dagar i veckan (och Cola är ett Djävulens påfund och duger endast som groggvirke).

Hur ska man då få fram detta till kids som varken begriper eller bryr sig om sin unga kropp? Jag vet faktiskt inte. Jag har många års erfarenhet av småbarn (lillebror och 7 småkusiner) så jag har blivit varse om att det man säger till ungar uppfattas inte som värdefulla upplysningar om livet utan mer som tjat och gnäll.

Det som enklast når fram till ungar nu för tiden är media, media, media. Så kanske är detta ett försök från Paul Kramer att nå fram till ungar och få dem att förstå vikten (höhö) i att ta hand om sig själv och sin kropp. Antagligen så det det.

Jag tycker också att det verkar som att boken är skriven som en "you go girl" uppmaning till unga flickor som inte är nöjda med sig själva och/eller sin tillvaro. Typ som ett "kämpar du så kommer du uppnå dina mål"

Tanken är ju fin och bra i grunden men kan en sådan uppmaning bli för mycket för ett osäkert barn och då istället slå över till det negativa?

Nej jag är inte okej med en bantingsbok för barn, om nu detta är det.
Men jag tänker varken höja eller sänka den här boken innan jag själv har tittat i den, om jag gör det någon gång. Man skola icke döma boken efter pärmen.

I denna moraliska fråga och faktumet att världen är fetare idag än vad den har vart innan så står jag kluven. För visst var det mysigare på den tiden då alla sagor var fluffiga och glittriga och man slapp ta parti? Vart fan är Mussa Mus när jag behöver henne?

Kvinnonamnet Frida är ett fornnordiskt namn som är bildat av ordet fridh som betyder 'skön, älskad'. 

-Wikipedia.org 

Jag är alltså döpt till älskad. Kan detta vara den där grundstenen som jag har letat efter? Om man är döpt till älskad så är det inte mycket annat än det som man begär av livet. Please someone just lööööve me!!!

Ja om det ändå vore så lätt. Men det funkar ju inte riktigt så, det kemiska måste stämma, eller ödet och timeingen måste vara rätt, eller den rätte måste dyka upp på en vit frustande enhörningshingst och rädda prinsessan från den onda draken och sedan knulla henne älskvärt på den himmelska sängen med mjuka ulliga kuddar och rosa siden lakan. Ja vad man än har för love-religion så är det inte bara att bara bli älskad.

Detta kan vara den övervägande anledningen till att det är så många av oss ensamma stackars satar som inte vill någonting hellre än att bara bli älskad.

Så finns de dom som dövar sin ensamhet med att bli älskad av många men aldrig älska tillbaka. Det där kommer ju såklart förr eller senare att komma tillbaka och bita dem i arslet. Nej, jag tycker inte om att stå med pekpinne och berätta hur människor ska leva sina liv för vem är jag att tala. Men när man agerar i situationer på ett sätt som gör att en annan individ känner sig kränkt, sårad och mindervärdig, ja då kan jag faktiskt inte låta bli att döma.

Som Anna sa:

Frida, nu har du två alternativ. Antingen stannar du tills han tröttnar och tar smällen och den eventuella förnedringen i att ha blivit dumpad då. Eller så gör du själv slut på det nu och går ur detta med hedern i behåll. 

Jag valde alternativ två. Det var nämligen inte värt att gå igenom ettan, jag har testat den förr, den är inge kul. Dock så kan jag ju berätta att jag må ha kvar min osårade heder men jag råkade trasa sönder både självkänslan och min pride in the dramatic walkout. Inte för att de inte går att sy ihop igen, jag har redan tagit fram nål och tråd, jag har bara inte orkat sy än. För detta var faktiskt droppen.

Det är inte mannen i sig som jag sörjer över, det är bara en man och det finns fler sådana, det är den alltid återkommande situationen som gör att jag nu har en down.

Hej jag heter Frida. Frida beyder älskad. Det har jag rätt till att bli. Och på vägen dit har jag rätt till att inte bli trampad på. För jag heter faktiskt Frida.

Ni vet, en sådan där dag då saker och ting helt enkelt bara suger...

När jag vaknade i lördags och slog på radion så hade jag inte den blekaste aning om vad som hänt på fredagseftermiddagen i Oslo och på Utöya. När det började pratas om skottlossning och bombning i Norge så höjde jag volymen. Över 80 personer döda, flest på ungdomslägret på Utöya. Jag kännde mig väldigt illa till mods. Jag lyssnade på Krister som hela morgonen handlade om vad som hänt i Norge. Många ringde in och delade sina tankar och farhågor. De ringde för att få ventilera och sörja med Norge.

En kvinna som skrev in ville veta vad hon skulle svara då hennes söner kom med frågan: Kan det hända här?

För just den frågan har vi nog alla ställt oss de senaste dagarna. Innan fredagen den 22:e Juli har sadistiska galningar bara funnits i länder långt långt bort. Länder som inte lägger vikt i demokrati och människors lika värde. Där folket straffas när de försöker höja sin röst. Länder som för medparten av oss i Skandinavien inte finns på riktigt. Eller, vi vet att de finns, men de är så långt från vår verklighet att den är svår att sätta sig in i. Tills nu då, när ett land med likvärdiga värderingar som vårat eget, som dessutom sitter fast i oss som en siamesisk tvilling, har drabbats av något så fruktansvärt som en ond människa.

Att folk i min omgivning ifrågasätter varför man helt plötsligt börjat bry sig om Norge är för mig helt obegripligt. Att en skottlossning som dödade över 80 ungdomar är precis lika fruktansvärt som alla andra skottlossningar som sker i världen varje dag, fine det köper jag. Men att man inte kan se varför det berör Sverige och dess folk mer än en skottlossning i Colombia, det tänker jag inte betala för.

Det handlar ju inte om att det är hemskare om det sker i Norge än i Colombia. Det handlar om att det är lättare att relatera till, att det är så nära oss och att den Skandinaviska tryggheten vi så naivt har trott på innan nu ligger som en krossad porslinsvas på vår Nordiska mark. Det handlar inte om att det var en massa ariska barn som blev mördade, utan att det var barn som intresserade sig i politiska frågor som blev mördade för att de gjorde det. Norge är en demokrati, precis som vi, och precis som vi trodde de att i en demokrati gör man sin röst hörd med ord och inte med automatvapen och bomber.

Det var en av mina facebookvänner som var riktigt förbannad för att folk satte norska flaggan på sina profilbilder. "Fuck off Norge, Jag skänker mina tankar till mig själv" skrev hon på sin status. För henne var det helt obegripligt varför man inte skänker tankarna till de svältande barnen i Afrika istället.

Jag skänker både tankar och pengar till de svältande barnen i Afrika. Så då måste det ju nu vara okej för mig att skänka några tankar och ord till Norge, eller?

Är det verkligen så svårt att förstå varför man sympatiserar med sitt grannfolk vid sådana här fruktansvärda och, tack och lov, ovanliga kriser?